Figurteckningskurs - Kroppens Rytm 1

Rytm är kanske något du förknippar med takt, dans och musik. Sanningen är mycket riktigt den att olika konstformer överlappar och närmar sig varandra. När det gäller teckning handlar "rytm" om det något svårdefinierade "flöde" jag berört i en av mina tidigare poster. Mer teoretiskt och något förenklat kan man säga att det handlar om hur linjerna rör sig och samspelar i konturerna hos figuren (eller det motiv du tecknar - rytmen går att hitta i all slags konst).

Bridgman pratar i sin bok om en aktiv och en passiv sida, där den aktiva sidan är den sida där vikten läggs, den sida kroppen stödjer sig på Denna tecknas som en mer utdragen kurva, medan den passiva sidan blir mer som en v-form, ger en känsla av att två rakare linjer möts.

Kontrasten mellan det raka, hoptryckta och kantiga (markerat med rött i kopian av figuren nedan) och det böjda utdragna och kontinuerliga (markerat med grönt), skapar en spänning, gör teckningen intressant att titta på. En variation, ett motsatsförhållande som kan uppfattas som en slags rytm, liksom en trumma ibland följer basens melodi och förstärker den, ibland lämnar den, svarar och ifrågasätter i ett samspel och dialog som skapar musik.

Den här lektionen tecknar vi av figuren på sidan 35 i "Bridgman's Life Drawing":

Överkurs

Rytmen återfinns inom konsten inte bara i konturen och linjerna, utan även i färg, ljus och skugga. Försök att bli medveten om hur olika konstnärer använder sig av rytm i sina teckningar och målningar. Fundera över hur de skapar intresse - på vilket sätt följer linjer, färger och former varandra, när skiljer de sig åt för att skapa en intressant kontrast. Försök att börja betrakta en bild på samma sätt som du lyssnar på ett musikstycke, försök att hitta pulsen, rytmen och  bli mer uppmärksam på kompositionen vartefter ditt tecknande och målande utvecklas.

Teckna på! :-)

Estetik #2 - Det Abstraktas Musik

Innerst inne har jag en längtan. En längtan efter en känsla av total frihet under skapandet av en målning. Att kunna måla utan tyngden från tradition och teori, frigjord från alla krav på korrekthet.

En längtan att måla sanningen, vad det är egentligen är att vara människa, att leva. En längtan att måla paradoxen, det som inte kan uttryckas, inte kan fångas. Att med mina färger komponera en melodi om livet.

Varför skulle jag vilja avbilda en människa, ett blad, en sjö som den verkligen ser ut? Egentligen finns det ingen hållbar anledning att eftersträva en förmåga att måla fotorealistiskt, att måla det jag ser som det verkligen ser ut. Det kan en kamera göra. Det målade måste alltid bli en tolkning. Tror det var Zolá som sa (rätta mig om jag har fel):

Konsten ska vara en flik av verkligheten, sedd genom ett temperament

Jag håller med. När jag känner mig som allra modigast, när jag vill vara brutalt ärlig - rör jag mig till och med bort från det som uppenbarligen föreställer något. Närmar mig abstraktionen.

Det sägs att Kandinsky kunde "höra" färger, som om de vore olika toner. Jag påstår mig inte ha den förmågan, men när jag målar fritt känner jag rytmen hos färgerna och formerna. Pulsen. Nyanserna. Pauserna. När jag målar fritt suddas gränsen mellan konstarterna ut: Jag komponerar i färg, spelar på akvarellblocket som om det vore ett trumset, en gitarr eller ett piano. Jag känner takten i pennans möte med pappret (använder mest tuschpennor för tillfället). Känner behovet av balans, att yviga, flödande drag - som liknar svärdshuggen i de japanska kampkonsterna - måste vägas upp av små, försiktiga, utforskande, som knappt vidrör. Forte blir pianissimo och i övergången ändrar färgen karaktär (använder främst primärfärgerna gult, rött och blått samt vitt och svart), nyans, tonläge.

När jag känner mig som modigast blir tuschets vägar över pappret till improvisationen hos en frijazzmusiker. Ibland okontrollerade, aggressiva, nästan outhärdliga. Men då - i det ögonblick när Boyes underbara knoppar brister - slår pendeln över. Lugnet infinner sig och minnen av en uråldrig melodi uppenbarar sig åter. Något som nästan liknar något - ett blad, en våg, ett ansikte - blir åter synligt och ljuset och mörkret samverkar i en harmonisk helhet.

Givetvis är hela processen obegriplig, omöjlig att beskriva med ord. Sådan är konstens natur. Ständigt precis utom räckhåll för det absoluta, det mätbara, det ändliga. För ett tag sedan kallade jag mina abstrakta, fritt improviserade bilder "Pilgrimsfärder". Men nu upplever jag den benämningen för pretentiös, för tung.

Därför kallar jag den bild jag började på nu på morgonen för "Frigörelse". För det är längtan efter det som aldrig riktigt kommer låta sig fångas eller uttryckas som än en gång - liksom det var i skrivandet för så länge sedan - är drivkraften, upphovet bakom:

(Estetik #1 hittar du här)

Frigörelse WIP (tusch)

Plötsligt har jag insett en av konstens hemligheter!

Jag vet inte om det beror på Charles Bernards konstkurser, eller om alla de mästarstudier jag gjort det senaste året har börjat bära frukt. Idag när jag än en gång påbörjade en mästarstudie av Michelangelo - den delfiska sibyllan - var det som om något bara sa CLICK! Plötsligt började jag se att allting hängde ihop och hur allting hängde ihop. Varje riktning eller flöde har ett samband med någon annan del av kroppen eller konstverket.

Jag inser att jag plötsligt begripit - den här gången inte bara intellektuellt, utan även intuitivt, känslomässigt - en av den stora konstens hemligheter:

Allt har ett samband. Allt hänger ihop, relaterar till något annat, bildar en helhet.

Jag ska försöka illustrera vad jag menar:

Tidigare när jag tecknat en människokropp har jag snarast slumpmässigt låtit armar och ben peka åt olika håll, eller för säkerhets skull klistrat armarna utefter sidorna och benen vara så stela och raka som möjligt. Anledningen till det har varit att jag inte upplevt eller begripit det "flöde" eller rytm eller underliggande struktur som måste finnas för att en bild ska "hänga ihop".

Jag ska försöka visa vad jag menar med två exempel. Det första tecknat som tidigare, utan någon hänsyn till samband. I det andra har jag försökt att "knyta an" varje del av figuren till någon annan del i ett kontinuerligt flöde, eller rytm. Skillnaden är liten, men avgörande - i alla fall i mina ögon:

 

(För ett tydligare exempel, se på den fantastiska kompositionen i Michelangelos mästerverk)

Min första impuls är att jag skulle vilja teckna om varenda teckning jag gjort - då dessa säkerligen inte "hänger ihop". Ska inte göra det, men jag kommer definitivt ha ett annat sätt att se på mitt tecknande. Inte bara tecknande förresten, samband måste finnas där när jag målar också.

För, som den store Matisse uttryckte det:

I don't paint colors, I paint relationships (Jag målar inte färger, jag målar relationer/förhållanden)

Härligt att göra ständigt nya upptäckter i konstens fascinerande värld.