Estetik #2 - Det Abstraktas Musik

Innerst inne har jag en längtan. En längtan efter en känsla av total frihet under skapandet av en målning. Att kunna måla utan tyngden från tradition och teori, frigjord från alla krav på korrekthet.

En längtan att måla sanningen, vad det är egentligen är att vara människa, att leva. En längtan att måla paradoxen, det som inte kan uttryckas, inte kan fångas. Att med mina färger komponera en melodi om livet.

Varför skulle jag vilja avbilda en människa, ett blad, en sjö som den verkligen ser ut? Egentligen finns det ingen hållbar anledning att eftersträva en förmåga att måla fotorealistiskt, att måla det jag ser som det verkligen ser ut. Det kan en kamera göra. Det målade måste alltid bli en tolkning. Tror det var Zolá som sa (rätta mig om jag har fel):

Konsten ska vara en flik av verkligheten, sedd genom ett temperament

Jag håller med. När jag känner mig som allra modigast, när jag vill vara brutalt ärlig - rör jag mig till och med bort från det som uppenbarligen föreställer något. Närmar mig abstraktionen.

Det sägs att Kandinsky kunde "höra" färger, som om de vore olika toner. Jag påstår mig inte ha den förmågan, men när jag målar fritt känner jag rytmen hos färgerna och formerna. Pulsen. Nyanserna. Pauserna. När jag målar fritt suddas gränsen mellan konstarterna ut: Jag komponerar i färg, spelar på akvarellblocket som om det vore ett trumset, en gitarr eller ett piano. Jag känner takten i pennans möte med pappret (använder mest tuschpennor för tillfället). Känner behovet av balans, att yviga, flödande drag - som liknar svärdshuggen i de japanska kampkonsterna - måste vägas upp av små, försiktiga, utforskande, som knappt vidrör. Forte blir pianissimo och i övergången ändrar färgen karaktär (använder främst primärfärgerna gult, rött och blått samt vitt och svart), nyans, tonläge.

När jag känner mig som modigast blir tuschets vägar över pappret till improvisationen hos en frijazzmusiker. Ibland okontrollerade, aggressiva, nästan outhärdliga. Men då - i det ögonblick när Boyes underbara knoppar brister - slår pendeln över. Lugnet infinner sig och minnen av en uråldrig melodi uppenbarar sig åter. Något som nästan liknar något - ett blad, en våg, ett ansikte - blir åter synligt och ljuset och mörkret samverkar i en harmonisk helhet.

Givetvis är hela processen obegriplig, omöjlig att beskriva med ord. Sådan är konstens natur. Ständigt precis utom räckhåll för det absoluta, det mätbara, det ändliga. För ett tag sedan kallade jag mina abstrakta, fritt improviserade bilder "Pilgrimsfärder". Men nu upplever jag den benämningen för pretentiös, för tung.

Därför kallar jag den bild jag började på nu på morgonen för "Frigörelse". För det är längtan efter det som aldrig riktigt kommer låta sig fångas eller uttryckas som än en gång - liksom det var i skrivandet för så länge sedan - är drivkraften, upphovet bakom:

(Estetik #1 hittar du här)

Frigörelse WIP (tusch)