Jag inser att jag plötsligt begripit - den här gången inte bara intellektuellt, utan även intuitivt, känslomässigt - en av den stora konstens hemligheter:
Allt har ett samband. Allt hänger ihop, relaterar till något annat, bildar en helhet.
Jag ska försöka illustrera vad jag menar:
Tidigare när jag tecknat en människokropp har jag snarast slumpmässigt låtit armar och ben peka åt olika håll, eller för säkerhets skull klistrat armarna utefter sidorna och benen vara så stela och raka som möjligt. Anledningen till det har varit att jag inte upplevt eller begripit det "flöde" eller rytm eller underliggande struktur som måste finnas för att en bild ska "hänga ihop".
Jag ska försöka visa vad jag menar med två exempel. Det första tecknat som tidigare, utan någon hänsyn till samband. I det andra har jag försökt att "knyta an" varje del av figuren till någon annan del i ett kontinuerligt flöde, eller rytm. Skillnaden är liten, men avgörande - i alla fall i mina ögon:
(För ett tydligare exempel, se på den fantastiska kompositionen i Michelangelos mästerverk)
Min första impuls är att jag skulle vilja teckna om varenda teckning jag gjort - då dessa säkerligen inte "hänger ihop". Ska inte göra det, men jag kommer definitivt ha ett annat sätt att se på mitt tecknande. Inte bara tecknande förresten, samband måste finnas där när jag målar också.
För, som den store Matisse uttryckte det:
I don't paint colors, I paint relationships (Jag målar inte färger, jag målar relationer/förhållanden)
Härligt att göra ständigt nya upptäckter i konstens fascinerande värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar