Citerar Per Hoffman, fackligt ombud som på sin LR-blogg http://lrbloggar.se/perhoffman/2012/09/26/min-sida-av-saken/ argumenterar för varför det var fel av Lärarnas Riksförbund att godta det nya läraravtalet HÖK12. Så här skriver Per:
(min markering med fetstil)
(min markering med fetstil)
"Nu är jag ett ombud för Lärarnas Riksförbund och har deltagit i ett förbundsråd som med siffrorna 55-24 röstade för att anta medlarnas slutliga hemställan om ett nytt avtal mellan lärarnas samverkansråd och SKL. Jag skriver detta som en besviken nej-röstare, var uppe och argumenterade för ett nej men är för dålig i talarstolen för att egentligen påverka. Mera framgångsrika var de som pratade om negativa effekter av ett avvisande av hemställan.
Märkligt då vi sa nej innan sommaren och verkligen hade medlemstöd för detta. Varför kunde vi inte göra det igen?
Jag tolkar ja-sidans argument som följer:
- Vi hade max fått 2,6%(”märket”)
- Vi hade fått ett 1 års avtal och fått börja en ny avtalsrörelse nästan omedelbart
- Vi hade missat retroaktiviteten, dvs löneökning från den 1/4-12 retroaktivt
- Vi hade riskerat att lf hade sagt ja och därmed försökt att skrota samverkansrådet och sluta avtal själva
- Vi hade blivit av med bilaga M
- Vi hade inte fått förbundsvisa ”potter”, dvs tvingats dela ”pott” och därmed fördelning med lf.
- Vi hade inte fått en grupp som ska diskutera lärares arbetssituation och arbetstid
Säkert var det något mer som jag glömt nu.
Vad var/är då mina argument?
- Vi fick 4,2% år 1, därefter märket år 2 samt två sifferlösa år. Det innebär att övriga arbetsmarknaden som får märket tar ganska bra rygg på oss, om de inte går om när vi har sifferlöst.
- Vi fick ett 4 års avtal, fast vi ville ha ett kort avtal innan sommaren om det inte innehöll en riktig uppvärdering hela avtalstiden(se förra punkten)
- Vi hade kanske missat retroaktiviteten i de förhandlingar som tagit vid efter en konflikt, men en engångs summa på 8-10 000 innan skatt hjälper föga om vi arbetar ihjäl oss och dessutom egentligen inte får mer än andra på arbetsmarknaden.
- Lf hade kanske sagt ja och lyckats sluta ett eget avtal, vilket då även hade omfattat oss. Ungefär som nu således, eftersom vi hela tiden måste ta hänsyn som det är nu hade vi haft ungefär lika mycket att säga till om.
- Det går inte att säga nej hela vägen i en avtalsrörelse utan att till slut bli avtalslösa.
- Klart att förbundsvisa ”potter” är viktigt, om man har något att fördela. Mina 50 spänn kan lf få fördela om de vill sno dem.
- Vi ville ha konkreta inslag i centrala avtal om lärares arbetssituation och arbetstid innan sommaren, vi ville absolut inte ha en ny ”Unckel”-grupp.
Kan ju verka aningen gnälligt det här, men jag menar att vi målar in oss i ett hörn om vi aldrig kan gå hela vägen med ett nej. Vi kommer även nästa gång vi säger nej till SKLs bud hamna i medling där vi kommer att riskera att stå avtalslösa om medlarnas bud inte heller då svarar mot våra krav. Ska vi då också backa för att inte förlora bilaga M eller förbundvisa ”potter”? När kan vi då visa musklerna?
Det blir ganska billigt för arbetsgivaren att skramla med detta varje gång det bränner till lite, för de vet ju att vi lägger oss då. Därmed behöver arbetsgivaren aldrig tillmötesgå våra krav på rimlig arbetsbelastning eller skälig lön, utan för alltid ha kvar möjligheten att låta oss arbeta in de smulor vi lyckas snyfta oss till i löneanspråk.
Nåja, vi kan konstatera att vi sa nej till ett bud från SKL i juni som var 5 årigt och innehöll 4,0% år 1, ”märket” + 0,2% år 2 och sifferlöst de andra. Vi fick ett 4 årigt avtal som innehöll 4,2% år 1, ”märket” år 2 och sifferlöst de andra. Visserligen fick vi retroaktivitet, förbundsvisa ”potter” och en ”Unckel”-grupp. Bilaga M var inte ansatt i denna avtalsrörelse, visserligen hade den liksom hela avtalet legat löst efter en konflikt men det är ju spelets regler.
Frågan blir, vad signalerar en part som är villig att säga nej hela vägen i en avtalsrörelse? I mina ögon signalerar en sådan part att de är trötta på sina villkor, de signalerar att de vill ha bättre villkor kosta vad det kosta vill. De signalerar att det är arbetsgivaren som ansvarar för villkoren inte arbetstagarna, att om arbetsgivaren vill ha arbetstagare som är engagerade, kompetenta och stolta lärare så måste arbetsgivaren erbjuda villkor som är skäliga.
Jag anser att vi inte är där nu, hoppas att vi är där nästa gång."